Jag ligger här på sjukhuset på avdelning 7, ortopeden, bredvid min älskade kille. Det är så tomt här utan dig säger han, då vill man ju inte gå hem. Så jag har legat i en fällbar stol precis bredvid honom och hjälpt honom med diverse grejer, för natten har varit orolig för honom, smärtorna på armen har varit intensiva. Men vi kallade in en sjuksköterska och fick värktabletter, det är slut på att ta morfin, nu så bara att vänja kroppen. Anledningen till att jag inte kan sova är för jag ligger och tänker en massa, som jag har gjort de senaste dygnen. Många skriver "vad skönt att det gick så pass bra som det gick ändå". Självklart förstår jag att det är välmening och omtanke. Men min process i det hela på fredagsmorgonen var betydligt värre än så. Därför kan inte jag riktigt än acceptera de där orden och blir typ irriterad på folk som inte riktigt förstått vad jag gått igenom. Förlåt för det! Men det här är en del av min läkningsprocess.

Pappa hämtar mig fredag morgon kl 08.30. Vi ska till Södertälje och hälsa på farmor och farfar. Direkt när jag hoppar in i bilen så höjer pappa radion för det är lokala nyheterna, där dem då berättar att en svår olycka har inträffat på E18 vid Hallstahammar ungefär. Inget mer med det, vi åker på som vanligt och pratar lite om det där och att jag är orolig för att Johan ska sitta och pendla i höst och vinter och sådär. Men vi pratar vidare om annat då jag helt plötsligt säger till pappa: "Vilken tid sa du att olyckan skedde?". Ja ca halv åtta svarar pappa då. DÅ börjar jag ringa Johan både på sin privata telefon och på sin jobbtelefon flera flera gånger utan att han svarar. Och han brukar ALLTID svara i nån av telefonerna oavsett om han är upptagen så säger han, jag ringer upp sen. Men nu ringde jag hela bilresan till Södertälje utan något svar. Då började jag bli orolig men intalade mig själv att han hade ljudlöst eller var på möte. Men när vi nästan var framme sa jag till pappa, "jag kan inte riktigt släppa det här" och pappa svarar lugnt "nej men det förstår jag eftersom han alltid brukar svara men det är ingen fara".
Strax efter ringer jag hans chefer och frågar om någon av de har pratat med Johan under morgonen, men inte det heller. Då tar jag reda på vilken butik han är på i Örebro och jobbar och ringer till butiken där. "hej ni ska ha en målare hos er som håller på att göra om, har du sett han idag?" säger jag till killen som svarar. Varpå han svarar: "Nej han infinner sig inte på plats idag". Då är kl nästan runt 10.00. DÅ får jag panik och börjar hyperventilera i bilen och säger till pappa att han inte kommit fram till Örebro. Därefter står vi båda i telefonkö till 11414, Västmanlands polisen. När vi väl får svar där kl 10.30 vet hon i telefonen inte ens om att det varit någon stor olycka på E18 så jag vill bara lägga på och söka vidare vart Johan är. Hon råder mig att ringa till sjukhuset. Jag ringer till Centrallasarettet och frågar "har ni fått in någon Johan Andersson och rabblar upp hans personnummer?". "inte vad jag kan se här men jag kopplar dig till akuten". Jag ställer samma fråga till akuten och hon svarar: "Jag kopplar dig till kirurgakuten vänta". Det dröjer många signaler men så svarar en kvinna och jag ställer samma fråga igen. "Ja han finns här men jag ber en läkare ringa upp dig". Det är allt hon säger sen lägger vi på. Där står jag på en Coop parkering i Södertälje och har pappa bredvid mig. Jag tappar i stort sett andningen och kan inte varken stå eller sitta. Pappa kommer fram till mig och tar tag i mig och säger: "Veronika är det bekräftat att han är där?" då har jag virrat runt där på parkeringen och inte fått fram ett ljud till pappa. "ja han är på kirurgakuten jag måste hem". Självklart säger pappa.
Det var den längsta bilresan i mitt liv.
I bilen får pappa ringa till Johans mamma och höra om hon hört något men det hade hon inte. Så pappa förklarade läget till henne och att hon fick ringa upp till akuten och fråga om Johan för vi vet bara att han är där. Jag sitter fortfarande och väntar på att läkaren ska ringa upp mig. Men det dröjer länge, 20 minuter och det var en lång väntan utan att veta nånting. Tillslut ringer läkaren upp och säger att vi har sytt Johan i huvudet och behandlat honom för ett benbrott. Åh tack gode gud tänker jag, vad skönt att höra. Så jag ringer Kathleen och berättar för henne det vi vet och lägger sen på. MEN dum som jag är går jag in på Vlt.se och kollar bilderna från reportagen där. Och det skulle jag inte ha gjort, det som läkaren sa var som bortblåst, det fanns inte kvar i hjärnan. För bilen var mosad, helt öppen, helt uppskuren på alla sätt och vis så jag kunde bara inte fatta att han hade överlevt. Sen stod det att bilen hade börjat brinna och att han fick klippas loss. Jag är så tacksam över att jag hade pappa bredvid mig som lugnade mig när jag inte kunde andas. "oh shit pappa det var Johan som var bil nr 1, det är målericenter bilen som ligger där bredvid lastbilen".
Väl framme på sjukhuset på allmänakirurgen möts jag först av Johans systerdotter. Kramar om henne och faller i gråt, sen kommer Johan inrullandes i korridoren. Jag fick gå bort en stund när jag såg han ligga där, för han hade massa målarfärg i ansiktet som såg ut som blod som jag blev så chockad över att se. Men sen gick jag fram till min krigare där, åhh så glad han blev att se mig. Hej älskling sen log han.

Att tillägga så hade Johan sagt mitt och Johans mammas namn i ambulansen men ändå ringde de inte upp mig, är fortfarande arg över det! 

Varför jag ville dela med mig av hela händelsen, min händelse är för att jag vill säga att jag har fortfarande svårt att smälta att allt gick så bra som det faktiskt gick eftersom min process var sååå lång, jag fick ju ta reda på allt helt själv och det var en pina och en sjukt jobbigt magkänsla hela tiden. Och jag vet att jag ska tänka positivt och jag håller på att bearbetar det för fullt. Men tänk om är svårt att släppa när man ser bilderna på bilen och faktiskt förstår vad som kunnat hänt. Men Johan agerade helt rätt det lilla han hann tänka i bilen och killen med brandsläckaren räddade livet på Johan❤ Jag är så glad att Johan ligger här bredvid mig och snarkar just nu med endast en öppen fraktur på vänster överarm, en stort sår i huvudet, en annat sår på handryggen och spruckna blodkärl i lungorna. Med tanke på att han har frontalkrockat med en lastbil så kan man inte säga annat än att han hade änglavakt utan dess like och som min vän Anders sa, det var någon som hade mer planer för Johan i framtiden. Och tur är väl det för vi har spännande saker att se fram emot framöver❤
Min fina underbara kille. Han har varit så stark, så modig och så tapper här på sjukhuset. Det gör mig varm att se. Jag älskar dig så otroligt mycket min krigare.