Det känns i hela kroppen att det är nått på gång. Sov så jävla dåligt i natt och låg säkert i 2 timmar och snurra innan jag kunde somna. Upp med tuppen ändå för att tvätta och packa lite. Jag är snart klar. Men jag har nått annat som far i mina tankar hela tiden. Jag kan sätta fingret på vad det är den här gången men är det värt att tänka så mycket som jag gör? Jag har alltid vart en expert på att ta det som de kommer och rycka på axlarna, men nu vill jag så mycket. Och en annan sak, när man inte får respons från personen man tycker om, på det sättet man vill, är det helt plötsligt mycket mer intressant och roligare att höra av sig då? Att helt enkelt plåga sig själv istället för att låta det va? Förstår mig inte på mig själv.

Idag har Kathleen och Ola vart  Sthlm och kollat könet på deras bebis, jag fick en bild av henne nyss, det ser ut som en liten pojk. MEN, jag tillhör ju dem som inte vill veta vad det är för kön så Kathleen får hålla det hemligt för mig. Och NI andra som vill veta och kommer att veta, snälla säg inget till mig, respektera de tack!

Jag längtar, nu är det så nära. Bara njuta av sol, bad, äta och dricka gott. Kan det bli bättre? Jo, att planet på hemresan ställs in och vi tvingas stanna en vecka till=)